Ja, så hände det! Det som jag så länge gått och tänkt på. Sluta jobba- bli helpensionär. Det har varit blandade känslor inför denna dagen som inföll 1 april, inget skämt precis, men sammanföll med vår resa till kanarieöarna. Var ju ändå 73 år och under senaste år dragit ner rejält på takten. Allt har gått i etapper således. Den stora förändringen var egentligen då jag upphörde med att vara bakjour för c:a 5 år sedan. Alltid lediga helger och inga beredskapsnätter.
Ägnat mig mest åt mottagning d v s öppenvård på sjukhuset och där till stor del med frågeställningar kring Ehlers-Danlos syndrom hos barn och ungdomar under senare år. Ett skriande behov i landet på barnläkare som engagerat sig kring denna icke särskilt ovanliga åkomma. Dessa unga människor har ofta en mycket svår barn och ungdomstid beroende på att man inte förstår sig på deras funktionsrubbningar. Skolgången drabbas ofta. Stor okunskap bland landets alla läkare som drabbar dessa unga individer. Det var nog detta som var svårast för mig när jag lämnade min anställning. Kunde inte längre ta emot dessa familjer som ofta kom på remiss från hela landet. Blev på så sätt lite av en EDS specialist på barn, nåja- i alla fall har jag förvärvat mig stor erfarenhet av ett stort antal drabbade familjer. Nu kan jag endast svara på deras frågor via mail, men jag fortsätter sprida kunskap och förståelse genom att ställa upp med föreläsningar runt om i landet. Både riktat till professionen men också drabbade individer. Är ju ledamot i EDS förbundet som ordnar med en hel del utbildningsarrangemang. EDS känns mycket angeläget för mig, och jag fortsätter sprida kunskap så länge jag orkar med.
Men visst njuter jag av att vara pensionär på heltid. Förvisso ställer jag även upp på barnavårdscentraler några ggr i månaden. Föga betungande, jag har ju i alla fall lång erfarenhet som kan komma till användning på detta sätt. Annars så upplevde jag under de senaste 10 åren av min karriär att mycket förändrades. Till det bättre kan jag anföra åtskilliga exempel på effektivare behandlingsmöjligheter inte minst vid tumörsjukdomar. Även allvarliga tidigare ej sällan dödliga infektioner blev en extrem sällsynthet.
Till det sämre upplevde jag det ständigt ökade trycket på våra akutmottagningar, trots att det mycket sällan handlar om allvarliga tillstånd som eg kräver akutvård. Man blir lätt "gnällig gammal gubbe" när jag berättar om hur det var förr. Man kanske hade 4-8 patienter under en hel journatt, och dessa var ofta i behov av slutenvård. Man fick i regel sova efter kl 02, frånsett några telefonstörningar från avdelningen. Men idag !? en strid ström av föräldrar och barn som mycket sällan är allvarligt sjuka. Misshushållning av resurser definitivt. Blää..!
Datoriseringen har inneburit många fördelar, fast många klagar ändå på våra datorer i vården. Dom minns inte hur det var på den tiden då man fick anlita särskild personal på kvällar/nätter för att bara leta reda på pappersjournalerna. Ej sällan kvarglömd på doktorns arbetsrum. Bara detta att ha allt tillgängligt överallt underlättar kolossalt. Sen må dataprogrammen ha sina brister men det där jobbar man på.
Blev ordentligt avtackad med stor personalfest jämte blommor och vackra tal (nja, det där får man bara stå ut med, - hyckleriet...) men särskilt glad är jag för den oljemålningen (acryl) som jag fick, målad av kollegan Anette Günther. Jag hade fått stifta bekantskap med hennes konstnärlighet och alster vid ett trevligt knytkalas hemma hos henne, och framförde nu mitt önskemål om att få bli ägare till en tavla som gåva av hela kliniken, i st för kristallvas eller ngt ditåt.
Tavlan överlämnades av Anette själv som även med vacker stämma sjöng den lilla visan -folkvisemelodi - om flickan med de röda stövlarna som hade dem kvar på sig i sängen.
Den tavlan hänger i mitt rum och gör mig glad varje morgon.
OK, jag är alltså inte sysslolös
skriver på min blogg och hemsida - om EDS. Kommunicerar via gmail med många runt denna åkomma, även med utrikes kollegor. Det har bland annat på senare år framkommit att EDS kan orsaka benskörhet hos nyfödda barn och orsaka multipla frakturer utan uppenbara orsaker eller med symptom, men också blåmärken. Detta leder till anmälan och omhändertagande av barnet vars föräldrar anklagas för barnmisshandel. Den nya kunskapen har nu gjort att föräldrar i vissa fall kunnat frias från misstankarna och få sitt barn tillbaka. Men, det finns de som sätter käppar i hjulet också. Shaken-baby syndromet är nu också ifrågasatt.
Och här hemma..?? Träffar barn och barnbarn ganska ofta me i alla fall de som bor här i stan, men borde där engagera mig mer personligt.... OK det är en lång historia..
Släpper ut och in Tiger och ger honom mat, och tvingas ofta avbryta tidningsläsandet då han prompt vill äga mig och ligga i knät när jag verkar vara ledig.
Och så åker vi till Malmö relativt ofta, i regel med bil fast det är en dryg resa. Har ju min relativt nya volvo V60 bensin manuell låda som jag trivs med, snart 2 år gammal.
Med hälsan inget nytt dvs hörsel skral, men god hjälp av hörapparater, ser bara på vä ögat - nja lite ljus & mörker på det högra som kraschade för nu väl snart 10 år sedan ? Fast visst känner man av sin ålder. Betydligt kämpigare att "skutta" omkring bland klippor och skrevor än vad det var förr, likaså trappor och ta sig upp ur badkaret ! Vadå ?? borde börja träna ?! jo, jag skaffade mig en löpmaskin förra året, men.. men.. ja det tar vi en annan gång.
Men promenader tar vi bägge 2 relativt ofta, fast sällan mer än en ½ timme.
Men så har vi börjat döstäda också, nytt ord godkänt av SAOL tydligen. Främst för barnens skull. Samtidigt mycket av nostalgisk resa bakåt i tiden, särskilt som jag hittat mina skolböcker från låg och mellanstadiet.
Hittade bl a dessa sidor från då jag gick i 3:an och hade beestämt mig för att bli läkare. Fascinerades av detta yrke i samband med att lillebor Nicke fick lunginflammation och hamnade på karolinska sjukhuset omkr 1952. Han var alltså 2 år då. Vår mamma fick hälsa på honom någon timme varje dag. Det var rena övergreppet, och det tog flera år innan han återhämtade sig psykiskt av separationen. Alltså fruktansvärd barnsjukvård på den tiden, men det uppfattade jag inte då. Jag fick en enkel lärobok med planscher av människokroppen. Fattade väl inte så mycket, men det kändes spännande på något sätt.
Annars ritade jag mest flygplan och krig i olika former. Ack ja. Alla mina böcker och anteckningar från studietiden har jag slängt liksom en hel del annat ointressant. Men det finns mycket kvar.
OJ, detta blev mer en ego-trippande personlig resumé av 2017.... skulle kunna skriva mycket mer